SRJ Z4 1 byggdes av Kalmar verkstad AB 1947 som den första i den stora serien av Z4-lokomotorer, och går därför under namnet "urtrucken". Den ursprungliga Scania 802-dieselmotorn har senare bytts med en något starkare Scania 812. Museiföreningen köpte lokomotorn av Sveriges järnvägsmuseum 1982 efter att ha haft den i deposition.

SRJ Z6 3 byggdes av ASJ Falun 1954. Lokomotorn har en turboladdad Scania 815-diesel och en växellåda klart överlägsen Z4:ans vilket kombinerat med större axeltryck gör Z6:an, "stortrucken", klart mycket starkare.

BLJ 4 Långshyttan är byggd av Motala verkstad 1896. Loket inköptes av museiföreningen 1972 då det användes några gånger innan det ställdes av efter ett maskinhaveri. 1986 blev en renovering klar och loket har därefter använts flitigt i trafiken. Loket saknar anordningar för tryckluftsbroms och hastigheten är därför begränad till 30 km/h. Loket saknar även elsystem varför belysningen får tillgodoses med fotogenlampor vilket gör nattkörning ännu mer spektakulärt.

BLJ 5 Thor byggdes 1909 av ASJ Falun och var Byvalla-Långshyttans Järnvägs största lok. Loket drog det sista tåget på BLJ 1964 varefter det ställdes upp utanför Långshyttans station. Loket kom dock att vandaliseras varför det såldes till museiföreningen 1974. Efter tre års renovering kom loket i trafik på Upsala-Lenna Jernveg 1977. Efter ett haveri 1991 gjordes en mer omfattande renovering som blev klar 1997. Efter detta har Thor varit den stora arbetshästen i trafiken och har de senaste åren varit det ånglok i Sverige som körs längst sträcka per år.

Accumulatorlok, för växling i Faringe och lättare linjetjänst.

NÖJ 16 var föreningens första fungerande ånglok. Loket användes under några år i utflyktståg på den södra delen av Roslagsbanan innan det ställdes av 1974 hårt slitet. En mycket omfattande renovering har pågått sedan 1988 med varierande intensitet. Förhoppningen är att loket kan vara klart till trafiksäsongen 2009. NÖJ 16 byggdes av NOHAB 1917 åt Norra Östergötlands järnvägar där det drog främst godståg. 1939 var loket inblandat i den svåra Kimstadsolyckan. När SJ tog över östgötabanorna 1950 döptes loket om till SJ Np6 3163.

SRJ 28, ofta kallad "Stortysken", är det största smalspåriga ånglok som funnits i Sverige. Loket byggdes 1920 av Henschel & Sohn i Kassel, Tyskland. Tillsammans med sina två systermaskiner (27 & 29) var dess första uppgift att dra direkttågen Stockholm Ö - Rimbo i 65 km/h, inte sällan med tolv boggivagnar efter sig. Efter att linjen till Rimbo elektrifierats användes loken i tunga godståg, ofta med järnmalm mellan Dannemora och Hargshamn. Loket deponerades av Sveriges Järnvägsmuseum 1987 hos Upsala-Lenna Jernveg och kunde sättas i drift efter endast några veckors renovering. 2005 överläts äganderätten till museiföreningen. Loket används mycket sporadiskt då det är i behov av pannrevision.

Accumulatorlok från Dannemora gruvor. Mycket praktiskt och smidigt för internväxling i Faringe.

SRJ 50 levererades som ett diesel-elektriskt lok till Stockholm-Roslagens järnvägar, men ombyggdes till ett kontaktledningslok.

SRJ 55 levererades som ellok till Stockholm-Roslagens järnvägar 1946 som det sista i en serie om två tillsammans med Nr 54. De var bla. avsedda som dragkraft i de långa snälltågen exempelvis till Norrtälje. Loket genomgår nu ombyggnad till diesel-elektrisk drift vid museijärnvägens verkstäder i Faringe.

SJ Z4p 406 byggdes av KVAB 1956 som en del av SJs sista delserie om 25 lokomotorer utrustade med anordningar för multipelkörning.

SJ Gp 3132 var museiföreningens första (dock ickefungerande) ånglok. Under primitiva förhållanden sattes loket i körbart skick från 1969-1974. Under de första åren på Uppsala-Lenna Jernveg fram till 1981 var Gp 3132 den huvudsakliga dragkraften men fick senare avlösning av BLJ 5 Thor. En sista körning 1985 slutade med att loket fick bogseras till Faringe. SJ tog under 30- och 40-talen över ett antal smalspåriga järnvägar där den rullande materielen var udda, underdimensionerad och sliten varför ett behov att skaffa nyare dragkraft fanns. Pålitliga diesellok fanns ännu inte att tillgå varför SJ beställde nya ånglok för både 891mm och 1067mm spårvidd. ULJs 3132 byggdes av Motala verkstad 1950 i den sista delserien. Konstruktionen baserades på en loktyp som levererats redan trettio år tidigare till Västergötland-Göteborgs Järnvägar. Loket står idag i Faringe i mycket slitet skick.

SJ Tp 3515 1953 ansåg SJ att dieselloken blivit så pålitliga att man lät MaK i Kiel, Tyskland bygga 25 stycken stora lok för användning på de övertagna 891 mm järnvägarna. Loket har en enorm dieselmotor som utvecklar 750 hk vid 750 varv/min. Kraftöverföringen är dieselhydraulisk med blindaxel och koppelstänger. När Tp-loken blev övertaliga vid nedläggandet av fler och fler trafiksvaga smalspåriga järnvägar byggdes 16 av loken om till normalspåriga lok med littera T23. ULJs Tp 3515 är ett av loken som drog de sista godstågen på Roslagsbanan fram till 1977 och ett av de fyra kvarvarande ej ombyggda exemplaren.